Det är inte längre ovanligt att jag vaknar, med enorma smärtor. Det är inte heller ovanligt att jag vrider mig innan jag somnar, att jag inte kan andas eller at trycket över bröstet blir för hårt. Det är inte ovnaligt att jag itne säger rikgit hur jag känner, eftersom jag inte vill tillbaka. Det är inte ovanligt att jag försöker att få folk att inte se, att låtsas som ingenting när hjärtat får damp, när magen strimlar mig och medicinerna inte verkar. Det är inte längre konstigt om jag försvinner, är borta en vecka och är sönder drogad. Det är inte ovanligt att höra sucken "ska vi åka in igen?" Att hämta ut medicinerna på Apoteket. Att Läkare och skötorskor hälsar på mig vid namn, att jag känner igen läker som jobbar på akuten. Att det är problem med jornaler, och svara på frågor. Det har blivit en vardag, någonting som alltid händer.
Hela den senaste månaden har varit så jsukligt jobbig. At bara ställa mig upp har varit ett helvete. Att bryta ihop inför Dig, att Bli irriterad för att jag inte orkar, för att det tar på krafterna, för att jag är drogad och hög. Det är svårt att beskriva, att inte veta vad som är fel. Att hamna där om och om igen. Att alltid få samma svar, att vi ingenting vet. Nya prover, inga fel. Bara en konstant smärta som inte går över. Det blir värre. Och jag klarar fan inte att sitta upp snart. Längtar efter att kura ihop mig nära dig och bara får försvinna. Bara sluta finnas tills allt slutar och det blir bra igen.

Jag är seriöst trött på bråk nu, även om jag vet att jag är en jävligt stor del i bråket. jag orkar inte bråka.
orkar vekligen inte. jag tycker inte alls lika mycket om dig längre, du försöker blåsa mig på pengar, vilka jag är tvingad att ge till dig för att få MIN biljett. Det är sjukt, det är vad det är, och det gör mig arg. Du har snackat skit om mig, sagt at jag aldrig finns där, men det jag tröttnat på mest det är lögnerna. Alla lögner. jag tror inet du kommer ihåg alla öm jag skall vara ärlig.
Du sa att han slog till dig, att han skrek och var jätte arg på dig. Finns det sanning bakom det? jag tror inte ett skit längre.
Orkar bara inte ödsla tid. jag var på samma nivå som dig idag, men jag var skit förbannad. Nej jag ljög inte, jag pratde om dig. men jag tänker höja mig, för det är inte värt att vara på den nivån.
Det är inte ilska i detta, jag är lugn. men det finns saker som gör mig galen, en av dessa saker är du.

Om det hade varit värt mina tårar hade jag gråtit nu.

iståller blåser jag om det till glas och kastar på hårdaste mark.

Det jag känner förklaras inte med ord utan med helande tröst.

De dagar som paserat spelar ingen roll nu, i mina tankar finns bara hon och du.

så dra till baka kasta upp kulan och hela glaset till en.

jag kommer aldrig mer stå där jag gjort, försvinner igen.

 

 

Hemma igen, längtade hem. ville hem något enormt.
men allt stannade upp, hortsar har ont i halsen och orkar inte.
temperaturen sjönk iaf, nu är den 37,3. 

varför förklara känslan av att vara borta när det inte går?
varför förklrara saknaden när den är så svår,
att du inte står ut med att tala.
varför försöka att se när du ändå är blind
och varför försöka vara någontign som du inte är?

Alla platser har något, jag ska tillbaka, med dig <3 och hitta vad det var som ksulle göra den så speciell..

sitter still. vet inte vad jag ska göra, humöret sjunker för var minut, och här är inte du.
Längtar på något sätt bort, bort till ingenting. längtar till någon att hålla om. längtar till dig.


just nu.. ensam.
önska att få älska dig och bli älskad. just nu är det bara drömmar, men om du kommer blir det mer.<3
jag vill ha dig att krama om <33

jag vet inte vad jag skall säga för att lyckas förklara vad du gjorde. Då hade jag så jävla många tänkar i huvudet, visste precis. för jag hatade dig. jag tappade rösten tack vara dig. jag slog den jag älskar tack vare dig, jag föll tack vare dig. Vet du det? DU förlorade honom, tack  vare dig själv. Det du gjorde. du tappade honom pga dig. "du har så lätt att trampa sönder när du väl fått in en fot." Du anar inte vad du förstörde. Mitt glada humör det slängde du i väggen. Du vet vem du tror att du är, men jag vet hur mycket du kan såra. förstöra, med vilja. Ingenting blir som förut. och Patrik har också insätt
 varför jag känt som jag känt, för han såg det själv nu. och du är inte välkommen in igen. Jag vill aldrig tänka på dig igen..

du har förlorat honom nu, föralltid

jag kommer att hata dig, alltid. jag vet inte vad jag skall säga till min vän, "honom"  jag vill inte såra honom. men det jag vet sitter som en knöl. han är en av mina bästa vänner, vet du vad du förstör med allt du gjort? men jag kommer inte tala om det för honom. jag har inte hjärta nog, han är lycklig med dig. LÅT honom vara det

GAH. ge mig, jag är så trött på att aldrig komma någonstans i min bok som jag skriver. 4 st a4 sidor är ingenting! :o

gah ge mig

idag ska jag åka ut på sjön med älskos seglare båtelibåt.. har aldrig varit på en förut. och med min tur känns det mycket lovande att vara på en SEGELBÅT.. jag kommer säkert få bommen i huvuder och ramla i :) men det klrar jag duktig som jag är..!

dom skulle varit här för ca.. två timmar sen. men icke.. dom är liiite sega i patirk familjen! men det gör ingenting, har redan hunnit få i mig godis.. ^^

I morgon blir det sjön i en vecka! bort ifårn allt som tar tid, allt som är jobbigt. En veckas njuting med den som mitt hjärta slår för. <3

Har verkligen bestämt mig nu, jag skall bli psykolog, det är det som jag vill bli. Det känns verkligen rätt. jag bryr mig inte om lön, ingenting. jag vet bara att jag vill bli det. för det är det som jag är anpassad till. Jag tycker om att ta del utav andra människors liv, bli en viktig del i deras liv, att kunna få människor att må bra, det är någontgin som känns som ett krav. ringer någon till mig och gråter ger jag itne upp innan tårarna är bort torkade. Olyklig, det har jag också varit. jag vill kunna hjälpa dom som är olykliga. ingen skall behöva vara det. Så.. psykolg är det jag kommer jobba med. det vet jag. för psykolog det är så jag! kommer säkerligen jobba med foto på fritid samt författare, eftersom jag älskar att skriva..

det kanske finns meningar med livet, som sedan en början är gjorda för att va så. I så fall tror inte jag på skrivna meningar. var skulle den meningen som infattar "pain inside" finnas på för papper? varför skulle men ens skiva ned det? Jag tänker mycket just nu, lite för mycket kanske. men jag vill inte att det ska vara så som det är. jag orkar ine med den tryckande känslan när en person som skadat tryckertill utanifrån. Utan mening att skada utan vetande. Jag hatar känslan, jag hatar personen. anledningarna är skrivna i rader, de går att tala om. för det är ca tre personer som vet  vem det är. Men det gör ont. "hon" som är en fotomodell?! nej det är hon inte, hon är ful lsom ett hus och söker bekräftelse. idiot. vika ut sig är rtydligen också trevligt. men det som inte är trevligt är det som jag genomlider varje dag, de ökade hjärtslagen som får världen att snurra och jag tappar balansen att se tomma mörka fläckar. Att inte veta när hur och var. att inte se att inte förstå.
Vill jag veta vad felet med mig är?

Föll ihop igår igen. Minns inte fallet. minns inte sekunderna innan patrik stog lutad över mig utanför hans rum.
Det händer så ofta nu. jag är rädd för att ansträna mig. Var på Tom-tits idag. Tänkte på hjärtat hela tiden. "om jag anstränger mig för mycket, svimmar jag då?" en utav tankarna. kanske låter det helt töntigt och sjukt för er. men att svimma en gång varannan vecka.. det känns itne normalt. Det växer en oro i mig, och jag kommer inte till något sjukhus. Får jag träna i höst? Om inte.. då blir det till att aluta äta onyttiga saker. för jag vill itne växa. Jag vill inte. fettet räcker redan, mår illa av mig själv.
Vill inte vara problem barnet. att ingen blir  förvånad då jag läggs in på sjukhus i en vecka. ingen frågar hur jag mår utom några personer. att jag är "Moa som alltid gör illa sig" den titeln.. den vill jag inte ha.

Att läkarna inte tror på mig. att dom säger att jag har fel. OM MIG SJÄLV! att dom tvivlar på hur ont jag har. Alla gjorde det. Ingen fattade. ja skulle kunnat legat och skrikit. men jag ville inte. jag vill inte vara den svaga. första fyra dagarsna hade jag så ont att jag trodde jag skulle dö. och läkarna säger "oroa dig inte" och jag oroade mig inte. för jag gör inte det. och do säger "att du kan ju fått smärtor eftersom du oroade dig" jag oroade mig inte. det är inte jag som är dum i huvudet OKEJ?
jag har inte låg smärtgräns. sluta säg sånna saker. jag minns dom. jag minns alla dumma meningar någon säger. jag tar åt mig okej? Och när en läkare inte tror på mig. på at jag har ont. så nont att det är 8/10 på smärt skalan. vad ska man göra då?
vad i helvete skall jag göra då?

Alla ord, alla läkare, alla remisser, alla mottagningar, alla undersökningar, alla prover.
Varför hittarn ni inget fel? efter 25 gånger måste man väl hittat någonting.
hr varit sjuk konstant nästan i tre år. Varför?
jag är super känslig emot infektioner, alla sjukdommar. ALLT blir så mycket värre på mig.

Det blir kanske ingen hjärt-koll för mig på ett tag. min remiss fick återbud så vi vet inte hur lång tid det tar.
tydligen är det bara stora sjukhus som har den saken jag ska göra så det kanske finns plats i Uppsala, ganska snart hoppas jag.
vet inte, jag är inte rädd för det eller någontging, men jag tycker det är obehgligt att känna den snurande och svaratnande känslan minst en gång i veckan, att mitt hjärta slår konstigt och att det jämnt bli någontgin fel på mig. när ska läkarna hitta mitt fel? Det som återkommer.. efter att ha varit på akuten 9 gånger i höstas med emorma smärtor och att ha legat inne i sammalagt två veckor pga. dessa problem borde väl läkarna kunna konstatera någonting? de kunde inte ens hitta felet. alla läkarbesök jag haft senaste 1,5 åren, jag kan itne ens räkna dom. är less på att inte veta vad felet med mig är, att skrämma Patrik med mina smärtor är det värsta jag någonsin kännt!
att veta att jag inte kan göra någonting, det är det som gör mig förtvivlad, att ligga och skrika och gråta och inte veta vad jag gör, att inte minnas att ha högsta bevakning på vuxenavdelningen. jag vill inte vara där mer!
men dom har inte någon aning om vad det kan vara, ingen av dem vet vad felet är.
"infektion? var?"... " vi vet itne vi kan inte hitta den" jag börjar bli trött på allt detta, jag vill itne vara problemet som står i vägen för allt, att inte få åka på olika saker pga hur min kropp mår, hur min kropp klarar av saker. jag vet inte vad jag ska göra.
allt med hjärtat som hänt nu, det kanske skrämmer mig lite, när läkaren säger att jag inte får träna för att det kan vara så att hjärtat stannar varje gång jag svimmar, och om jag anstränger mig för mycket kan om jag har otur mitt hjärta stanna helt..stanna helt! det är faktiskt skrämmande!


läkarna säger att jag inte ska oroa mig, så jag ska inte göra det. men det skrämmer mig ändå. att gammel mormors fem bröder dog pga. hjärtfel innan femtio och min farfar också.. jag vill inte hamna bland dem.

jag måste faktiskt börja min nystartade blogg med att skriva om den underbaraste personen som jag känner.
du har ändrat mi så mycket sen vi blev tillsammans den 4(?) Dec 06.
Jag älskar dig Patrik!

såklart finns det personer i min omgivning som betyder enormt mycket för mig, Tesse är ju ett exempel som funnits mycket längre än dig! men älskling jag älskar dig utav hela mitt hjärta, den skillnaden som du har gjort med mitt liv, den är underbar!
jag vill att det ska vara vi i all framtid, och det vill du med! so let's try! du och jag allltid älskling, för det är så som det ska vara, vara vi du och jag!