Föll ihop igår igen. Minns inte fallet. minns inte sekunderna innan patrik stog lutad över mig utanför hans rum.
Det händer så ofta nu. jag är rädd för att ansträna mig. Var på Tom-tits idag. Tänkte på hjärtat hela tiden. "om jag anstränger mig för mycket, svimmar jag då?" en utav tankarna. kanske låter det helt töntigt och sjukt för er. men att svimma en gång varannan vecka.. det känns itne normalt. Det växer en oro i mig, och jag kommer inte till något sjukhus. Får jag träna i höst? Om inte.. då blir det till att aluta äta onyttiga saker. för jag vill itne växa. Jag vill inte. fettet räcker redan, mår illa av mig själv.
Vill inte vara problem barnet. att ingen blir  förvånad då jag läggs in på sjukhus i en vecka. ingen frågar hur jag mår utom några personer. att jag är "Moa som alltid gör illa sig" den titeln.. den vill jag inte ha.

Att läkarna inte tror på mig. att dom säger att jag har fel. OM MIG SJÄLV! att dom tvivlar på hur ont jag har. Alla gjorde det. Ingen fattade. ja skulle kunnat legat och skrikit. men jag ville inte. jag vill inte vara den svaga. första fyra dagarsna hade jag så ont att jag trodde jag skulle dö. och läkarna säger "oroa dig inte" och jag oroade mig inte. för jag gör inte det. och do säger "att du kan ju fått smärtor eftersom du oroade dig" jag oroade mig inte. det är inte jag som är dum i huvudet OKEJ?
jag har inte låg smärtgräns. sluta säg sånna saker. jag minns dom. jag minns alla dumma meningar någon säger. jag tar åt mig okej? Och när en läkare inte tror på mig. på at jag har ont. så nont att det är 8/10 på smärt skalan. vad ska man göra då?
vad i helvete skall jag göra då?

Alla ord, alla läkare, alla remisser, alla mottagningar, alla undersökningar, alla prover.
Varför hittarn ni inget fel? efter 25 gånger måste man väl hittat någonting.
hr varit sjuk konstant nästan i tre år. Varför?
jag är super känslig emot infektioner, alla sjukdommar. ALLT blir så mycket värre på mig.