Man vänjer sig allt för fort. 

Man vänjer sig vid det som man aldrig vill vänja sig vid. 

Vid känslan utav onåbarhet. Vid känslan utav tomma ekon ifrån minnen som känns så långt bort men ligger så nära.

Saknaden utav rösten som alltid finns där, som alltid var där. 

Saknaden utav värmen som spriddes igenom kroppen, inte enbart utav kontakten utan utav kärleken. 

Allt känns som så länge sen, eftersom att en natt med tårar, 

en natt med tårar är alltid en evighet. 

Den stunden då du finns där igen, när allt är tryggt och säkert när känslorna svallar ner, 

när de sakta kryper sig in under skinnet igen.

 Den stunden skall jag spara som ett minne! 

Då du tar bort kylan då du fyller världen med dina djupa lugna andetag 

Med dina rörelser du gör när du sover bredvid mig. 

När jag vaknar och håller om dig för att somna om. När du finns där och inte bara i drömmarna.

 När du kommer hem igen och gör mig hel. 

Det är då jag vill stanna där, inte springa iväg inte gömma mig i duschen under det rinnande vattnet. 

Två dygn... det känns som en evighet. 

8 dygn kommer kännas som ett liv.