jag visste faktiskt inte att det skulle kännas såhär. Som om en stor del bara fattades plötsligt, ett enormt tomrum. En evighet och lite till är det, 12 960 minuter. 216 timmar. Det är jätte jobbigt. som om en del utav mig stannade kvar någon annanstans. Vill inte vara själv längre, vill inte att du inte ska vara här. Jag stör mig på hur lätt mina tårar rinner, jag stör mig på hur jag blir tom utan dig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont när du inte närvarar, att jag gråter utav lycka när du omfamnar mig, och att jag behöver dig varje minut för att kunna andas. Utan dig känns det fel. Saknad tär på kroppen. Hur kort stunden än må vara så tär den rakt igenom.