Det är inte längre ovanligt att jag vaknar, med enorma smärtor. Det är inte heller ovanligt att jag vrider mig innan jag somnar, att jag inte kan andas eller at trycket över bröstet blir för hårt. Det är inte ovnaligt att jag itne säger rikgit hur jag känner, eftersom jag inte vill tillbaka. Det är inte ovanligt att jag försöker att få folk att inte se, att låtsas som ingenting när hjärtat får damp, när magen strimlar mig och medicinerna inte verkar. Det är inte längre konstigt om jag försvinner, är borta en vecka och är sönder drogad. Det är inte ovanligt att höra sucken "ska vi åka in igen?" Att hämta ut medicinerna på Apoteket. Att Läkare och skötorskor hälsar på mig vid namn, att jag känner igen läker som jobbar på akuten. Att det är problem med jornaler, och svara på frågor. Det har blivit en vardag, någonting som alltid händer.
Hela den senaste månaden har varit så jsukligt jobbig. At bara ställa mig upp har varit ett helvete. Att bryta ihop inför Dig, att Bli irriterad för att jag inte orkar, för att det tar på krafterna, för att jag är drogad och hög. Det är svårt att beskriva, att inte veta vad som är fel. Att hamna där om och om igen. Att alltid få samma svar, att vi ingenting vet. Nya prover, inga fel. Bara en konstant smärta som inte går över. Det blir värre. Och jag klarar fan inte att sitta upp snart. Längtar efter att kura ihop mig nära dig och bara får försvinna. Bara sluta finnas tills allt slutar och det blir bra igen.