Det blir kanske ingen hjärt-koll för mig på ett tag. min remiss fick återbud så vi vet inte hur lång tid det tar.
tydligen är det bara stora sjukhus som har den saken jag ska göra så det kanske finns plats i Uppsala, ganska snart hoppas jag.
vet inte, jag är inte rädd för det eller någontging, men jag tycker det är obehgligt att känna den snurande och svaratnande känslan minst en gång i veckan, att mitt hjärta slår konstigt och att det jämnt bli någontgin fel på mig. när ska läkarna hitta mitt fel? Det som återkommer.. efter att ha varit på akuten 9 gånger i höstas med emorma smärtor och att ha legat inne i sammalagt två veckor pga. dessa problem borde väl läkarna kunna konstatera någonting? de kunde inte ens hitta felet. alla läkarbesök jag haft senaste 1,5 åren, jag kan itne ens räkna dom. är less på att inte veta vad felet med mig är, att skrämma Patrik med mina smärtor är det värsta jag någonsin kännt!
att veta att jag inte kan göra någonting, det är det som gör mig förtvivlad, att ligga och skrika och gråta och inte veta vad jag gör, att inte minnas att ha högsta bevakning på vuxenavdelningen. jag vill inte vara där mer!
men dom har inte någon aning om vad det kan vara, ingen av dem vet vad felet är.
"infektion? var?"... " vi vet itne vi kan inte hitta den" jag börjar bli trött på allt detta, jag vill itne vara problemet som står i vägen för allt, att inte få åka på olika saker pga hur min kropp mår, hur min kropp klarar av saker. jag vet inte vad jag ska göra.
allt med hjärtat som hänt nu, det kanske skrämmer mig lite, när läkaren säger att jag inte får träna för att det kan vara så att hjärtat stannar varje gång jag svimmar, och om jag anstränger mig för mycket kan om jag har otur mitt hjärta stanna helt..stanna helt! det är faktiskt skrämmande!


läkarna säger att jag inte ska oroa mig, så jag ska inte göra det. men det skrämmer mig ändå. att gammel mormors fem bröder dog pga. hjärtfel innan femtio och min farfar också.. jag vill inte hamna bland dem.