Legat sjukhus sen tisdags, igen. Alltid lika kul men män väljer sig. men nu hoppas jag att dom faktiskt hittade felet. Efter två år är det här det första genombrottet. dom KANSKE vet vad det är. Eller snarare en bild visade något. SKönt iaf att få komma hem. Tänkte faktiskt smart förut och tog med mig datorn. Men då var Sös de enda sjukhuset i världen som inte hade trådlöst nätverk. Självklart.. ^^

Hemma nu iaf, med underpebaste älsklingen!! Tackar honom och tackar Tesse min underbara vän som beskrev mig som livsambrat på sin blogg (anitatese.blogg.se) det stämmer faktiskt, eftersom jag minns i stort sett ingenting ifrån innan jag träffade dig. Självklart minns jag saker sen jag var typ tre. Saker som jag säkert kommer glömma med åren.. Men du är liksom en utav mina bästa vänner och du har varit min bästa vän i så ofantligt många år! OTROLIGT!

Ny dag, ny ont.
redan i går natt hade jag svårt att sova, men nu så är det olidligt. Extremt ont i magen. Det utökades under dagen och jag kan verkligen inte förstå ad som är fel med mig, det är jag inte heler ensam om. Har så ont att jag inte kan sitta, ligga på sidan, eller ha datorn på magen. Extremt jobbigt eftersom jag är jätte trött. Eller jag är mer exakt slut i kroppen. Tur att jag har underbara älksklöing som tar han om mig och pussar på mig när jag inte orkar med, som håller om mig och ställer upp för mig. Det är sårt att beskriva hur mycket det betyder.. Men jag älskar dig underbaraste! Massor alltid!

Lite läskigt när jag sitter i soffan och ser min bror krypa upp i patriks knä. och lägger sig och håller om hans arm medans patrik håller om honom medans de tittar på Svampbob. Kicken i kroppen, tankarna om famtiden och pirret som spred sig i magen. Tänk hur det kanske ser ut om tolv år? är det så det blir? Helt underbart vill säga.! Det är så  otrtoligt att se hur du rör dig med mina små syskon, hur kul du tycker det är. Älskar dig för den du är oc den du är- ja den är helt undebar!

Det är otroligt att vi inte bråkar älskling. SÅ underbart skönt älskling. Det bevisar ju hur perfekt du är!

Det är inte längre ovanligt att jag vaknar, med enorma smärtor. Det är inte heller ovanligt att jag vrider mig innan jag somnar, att jag inte kan andas eller at trycket över bröstet blir för hårt. Det är inte ovnaligt att jag itne säger rikgit hur jag känner, eftersom jag inte vill tillbaka. Det är inte ovanligt att jag försöker att få folk att inte se, att låtsas som ingenting när hjärtat får damp, när magen strimlar mig och medicinerna inte verkar. Det är inte längre konstigt om jag försvinner, är borta en vecka och är sönder drogad. Det är inte ovanligt att höra sucken "ska vi åka in igen?" Att hämta ut medicinerna på Apoteket. Att Läkare och skötorskor hälsar på mig vid namn, att jag känner igen läker som jobbar på akuten. Att det är problem med jornaler, och svara på frågor. Det har blivit en vardag, någonting som alltid händer.
Hela den senaste månaden har varit så jsukligt jobbig. At bara ställa mig upp har varit ett helvete. Att bryta ihop inför Dig, att Bli irriterad för att jag inte orkar, för att det tar på krafterna, för att jag är drogad och hög. Det är svårt att beskriva, att inte veta vad som är fel. Att hamna där om och om igen. Att alltid få samma svar, att vi ingenting vet. Nya prover, inga fel. Bara en konstant smärta som inte går över. Det blir värre. Och jag klarar fan inte att sitta upp snart. Längtar efter att kura ihop mig nära dig och bara får försvinna. Bara sluta finnas tills allt slutar och det blir bra igen.